DNF
Kategori: Allmänt
Bussen från Linköping avgick kl 7 och mestadels av resan sov jag, kände mig lite otrevlig mot han bredvid mig men men. Väl uppe vid nummerlappsutdelning flöt att på och det gick smidigt. Intog min pastasallad utanför och sen var det dags att byta om och bege sig till start. Så långt kändes allt bra. Lämnade in väskan och började värma upp. Kändes bra då med. Inne i startfållan könde jag mig kolugn, inget stress och bara en skön känsla.
Startskottet går och jag kommer knappt framåt. Tung känsla och jag får slita redan nu. Den tunga känslan släpper inte och vid ca 5 km börjar benen och armarna göra lite ont. Fortsätter lite till. Håller fortfarande måltempo.
Vid 8 km se bild nedan är det mycket folk som hejjar och här borde man fortfarande vara pigg. Liksom 22 km kvar. Benen värker nu och jag börjar känna mig lätt illamående. Fortsätter lite till. Får gå i en backe. Vad fan har inte ens sprungit en mil. Sänker tempot något. Benen och armarna värker mer så vid 13,4 km väljer jag att nu är det dags. Jag kliver av. Bryter loppet. Börjar gå. Kräks i skogen och är nu yr i pallet. Typ åksjukasnurrig. Går fram till första funktionär jag ser och ber om hjälp. Säger att jag inte mår bra. Han visar mig en genväg till vätskestation längre fram och kontaktar även sjuktransport. Vid vätskan blir jag omhändertagen av sjukvårdare och de tar blodtryck och kollar puls. Allt ser bra ut men jag får ligga liten stund. Börjar frysa. Väl vid målet kollar de återigen i ett tält hur jag mådde. När allt ser bra ut så går jag och hämtar min väska. Sätter mig på gräset och väntar. Ångrar inte en sekund att jag valde att bryta och kände mig inget ledsen efteråt. Kroppen strejkande och jag hade inte klarat att springa i mål. Yrsel satt kvar ett bra tag. Så nu har jag provat på en ofrivillig DNF
