jennytherunner.blogg.se

Precis så kan det vara ibland innan, under eller efter ett träningspass. Man har ett mål som man tänkt ut men under resans gång ändras det. Inte alltid det känns positivt men bara att att tänka jaha så här blev det idag och jag är nöjd med det. 

I lördags hade jag en sån dag. Ville verkligen inte gå ut och springa. Blåsigt och kallt och på programmet stod det 18 km i 5:00 tempo med 3*5 Min fartökningar mot slutet. Kändes ju inte jättespännande i blåsten och kändes som ett hårt pass. Efter mycket velande var det dags. Gick förvånansvärt bra. Kom in i ett flow relativt snabbt och benen flög fram. Snabbare än tänkt tempo. Ingen vind men kunde ana från sidan. 

Så här långt var ju allt bra. Skönt skönt. 

Men så kom jag till maxi och dödens motvind mötte mig. Var som att springa in i en vägg och just där skulle fartökningar börja. Jag slet, benen värkte, illamående och frös jävlar. Efter 2*5 Min var det bara att erkänna sig döende. Fick ringa en livlina, min mor som hämtade upp trasan. Då var jag faktiskt rätt dålig och sliten. Yr i skallen, blodsmak i munnen och kall. För högt tempo och motvinden hade gjort sitt. Var jag missnöjd då. Ja en kort stund men släppte snart. Det blev 17 km och två fartökningar som inte borde ha gått. Det var det jag klarade för dagen och det ska man vara stolt över. 

Var glad och nöjd för det du kan åstadkomma med dagens förutsättningar i morhon kanskedu inte kan träna alls 

Race 4

Vrinneviskogen